Här ska ni få min historia, eller snarare mardröm som jag drömde i torsdags till fredag.
Jag och Serina (en tjej som jag lärde känna genom sommarjobbet), som kommer från Eritrea vilket säger att hon är svart. Vi var på fest på min skola, blev jävligt berusade utan att ha druckit en droppe. Festen blev slut och vi hamnar på stället vid en stor sten där vi hade 9ans skolavslutnings fest. Jag tar på mig ett par konstiga glasögon som jag inte har någon aning om vart dem kom ifrån, då sr jag några ståendes bakom Serina. Jag säger nej och känner oro med en klump i magen, det är inte sant. För man ser deras stolta och äckligt njutnings flin/ansikte. En av dem håller en pistol i handen riktat mot Serinas rygg, då säger jag: skjut mig först om ni tänker skjuta någon av oss här. Men de skjuter bara henne och hon faller snabbt ner på marken. Som tur var vare bara en kort tillfällig svimmspruta som de gav henne, varför vet jag inte. 
Vi går mot garagen som har mark över sig, jag vet inte hur jag bättre ska förklara det, men ovanför sitter vi och bredvid garage portarna går vägen mot fabriken. Jag börjar grina som en tok. En bit bort är det en tjej på cykel som är påväg emot oss  för att jobba, det kommer även eftersläntare. Jag och Serina ser på varandra med tårar i ögonen och förstår att vi inget kan säga, för dessa idioter skulle ta deras liv helt i onödan om vi säger att vi behöver hjälp, bättre om det bara blir två liv som försvinner.
Vi kommer fram till rödkåkarna i Norrsundet där de har sitt revir. Jag har ända från första stund förstått vad dem är ute efter. Mycket riktigt. Innanför den sönderrivna husväggen står det två ruttna sängar och ett biljardbord. Usch jag mår illa.. Serina plockar fram en sprit flaska och gör botten upp på den. Oj så mer ledsen jag blev då, varför kunde inte jag också få lite för att dämpa den eventuella smärta som skulle nalka sig på?
Hon sätter sig även och smsar, man kan ju undra varför hon inte smsade om hjälp.. Snubbarna säger något med ett stort flin på sitt språk och visar hur vi ska göra. Ja tyvärr var det ju bara och göra som dem sa, och hoppas att man fick behålla livet i alla fall. Tröjan och bh:n åkte av, sket i vad som händer bara det går fort och att vi kommer härifrån levandes.
Det värsta av allt var nog att tänka att Simon är nu på jobbet och har ingen aning om vad som händer med mig, han tror att vi snart ska träffas. Hade han vetat så vet jag att han skulle ha dödat dem långsamt så de får smaka på sin egen medicin.
Jag känner att jag börjar bli kissnödg så jag och Serina frågar dem om vi får göra det först. Vi får gå bakom huset bredvid, då sprutar tårarna på mig och jag skakar nå fruktansvärt av rädsla. För vi skulle aldrig kunna ta oss härifrån än :(
Då vaknar jag, skönt var ordet, att veta att det bara var en dröm. Det läskiga var att det var dem personer som kom till sommarjobbstältet för några veckorna sedan och köpte lotter av oss. Som i sin tur bad mig att skrapa deras lott. Redan då var jag skraj. Så jag sa till dem, ni blir väl inte sur om det är en nitlott jag skrapar fram? Nej sa de och flinade. Nej visst det brukar väl låta så tänkte jag, skenet kan bedra. Och mycket riktigt, det var ju givetvis en nitlott.
Jag somnade om och fortsatte drömma om detta i en timme till. Då började det med att vi var hemma hos mig, inklusive Simon, plus att vi hade fått oss en svart långhårig apa. De kommer till vårt hus igen, pappa öppnar åt dem. Det klampar in, 1, 2, 3, 4, 5, 6 st. Och eftersom Simon nu var hemma förstod jag att vi inte skulle hamna på samma ställe. Det tog lång tid för de idioterna, för de hämtade oss inte direkt. De jagade apan i huset först, och under tiden tittade jag om kusten var klar utanför, icke sa nicke, där stod en fet en till och vaktade skåpbilen och om någon eventuellt skulle smita ut, så jag ringde polisen istället. Jag kommer fram till någon jävla virrpanna som säger att hon inte kan skicka polisen. Men jävla idiot säger jag, vill du att jag ska bli våldtagen eller, ja svarar hon, du är ju dummare än tåget du tamme fan. Sen ändrade jag ton och frågade snällt om hon kunde skicka polisen men det kunde hon fortfarande inte den kossan. Strax därefter ringer Wiebe och jag säger att jag inte kan prata just då, och kanske inte heller något mer överhuvudtaget. Men hon lägger aldrig på så jag kan ringa upp polisen för hon fattar inte vad jag pratar om.
Sen vaknar jag. 
Precis då kommer pappa in i rummet och säger att jag ska vakna. Jo tack inte tänker jag sova nå mer heller, jag drömmer ju bara mardrömmar om turkar!

Det kanske inte låter så farligt egentligen men den obehagliga och vidervärdiga känslan jag fick genom hela drömmen gjorde att jag mådde dåligt stor del av hela dagen..