Jag brukar kunna tycka att sovmorgnar är super duper, men de blir det inte när huvudet på något konstigt sätt får hack i skivan och bara spelar upp mardrömmar. Jag vaknade upp flera gånger nu på morgonen eftersom jag i drömmarna övertalade mig själv att vakna upp, då tänkte jag i vaket tillstånd att nu drömmer jag om något annat. Men tror ni att det blev så eller, nej filmen bara fortsatte.

Ska jag berätta själva innehållet som gjorde drömmen så otäck. Så började den med att vi hade slutat skolan för dagen. Jag kände på något konstigt sätt att en mördare var efter mig och han var på skolan, och vi mötte honom när vi skulle gå igenom korridoren. Jag slet tag i armen på, ja det konstiga var att det faktiskt var Kevins tvillingbror (hur kunde jag ens veta skillnaden där?), för då behövde jag beskydd. Men mördaren som var en storbygd, halvgråhårig rätt så gammal man, flinade stort när han mötte mig med blicken. När vi gick förbi honom klappade han mig på axeln och jag blev rädd, att nu är det något som väntar mig. Och vad kan det vara, jo döden.

Helt plötsligt förvandlades skolan om till ett hus och det var en massa folk som jag inte kände igen där, enbart Hannah Forsmark som jag skulle åka hem tillsammans med. Och det konstiga som man kommer på såhär i vaket tillstånd är att huset stod på Tomas Tornelius boende ställe här i Hagalund så man kan säga att hemvägen till mig inte alls var lång. Till slut var Simpan med och han gick ut för att kissa, + vi alla var fulla utan att ha druckit en droppe. Jag blev rädd för att nu skulle en utav dessa tre mördare komma och vara på honom, och den tredje var FyllAnita. Simon kissa klart och jag kände mig lugn, plötsligt började det låta och blinka utanför fönstret. Då hade Simpan gått in i garaget och startat fyrhjulingen som han skulle åka hem till mig på. Anita gav både mig och honom den blick som "han kommer inte klara sig till slut i alla fall". Därefter sa jag till Hannah att vi måste åka nu direkt, men eftersom det var ett yber bra program enligt henne på tv så skulle vi åka om 30 min. Och jag tänkte att, säger jag som de flesta på film gör att, det är en mördare här i huset, så skulle hon inte tro mig. Men till slut gav jag upp den tanken och sa det bara, hon trodde såklart inte på mig. Men lik förbannat gick alla ut för mördaren skulle komma, det konstiga är ju att man går väl inte ut och möter upp honom? Men ändå, jag kände att jag var tvungen att gömma mig, bakom soffan i rummet vi hela tiden befunnit oss i. Jag kommer inte riktigt ned med rumpan så den syns, mördaren får syn på mig och jag kliver fram. Det konstiga var att han inte hade ett vapen överhuvudtaget på sig, han bara flinade mot mig. På någon konstig vänster var jag ute helt plötsligt, tar hand om Simon utanför, och tror att mördarna gett upp hoppet om oss. När jag håller om Simon och går ut på grusgången från huset (som jag så himla väl kommer ihåg, grusgången), ser jag ena mördaren springa ikapp oss. Jag har min tunga sport väska runt ryggen, vi börjar springa, och Simon och bror som plötsligt dyker upp, de springer ifrån mig och jag hamnar efter. Allt kändes så tungt och sakta. Till slut kastar jag av mig väskan och kutar ikapp de andra och ifrån mördaren. Vi hinner hem till Oliver och springer in i huset, en gubbe frågar om vi vill ha skjuts hem, visst. Alla tre sitter i framsätet och vet inte alls vad vi ska göra eller ta vägen. En bil står parkerad vid sidan av vägen, jag skriker åt alla att ducka så inte de i bilen ser oss, om de nu är mördarna. Simon säger att det var de lömska jävlarna och vi springer in på gården våran. Jag kramar om Simon det hårdaste jag kunde, och tänker att, varför ska just detta hända oss?! I nästa sekund vaknar jag, och tackar gud för det! 

Men jag somnar om igen och fortsätter drömma. Då vi är i källaren och jag springer genom dörr till dörr, till slut kommer en spiral trappa och en mördare springer bakom mig. Han tar en annan väg istället för mig och han springer upp i en vattenbubbla som blir en omväg till mig, jippie jag får försprång och han verkar vela ge upp. (kanske att de ska dränka mig?) Då ser jag Simon framför mig, JAA han lever tänkte jag. Och jag bara springer ikapp honom och storgråter av både lycka och i hopp om att mördaren gett upp oss. Därefter har jag för mig att jag vaknar upp igen för sista gången. Det har varit den värsta natten på länge, att det började om igen, igen och igen. Därför kan jag inte påstå att jag har sovit djupt inatt, en hemsk natt har det varit. Önskade att jag hade självaste Simon att hålla om..