Jag kom bara på och tänka på en sak.
Jag sitter nu här kollar runt på olika människors sidor. Och det på såna som är i min åldersgrupp och yngre. Att man faktiskt växer upp och går åt olika håll. Man växer faktiskt inte fast i sin lilla barndomshåla, som nu i detta fall, Hamrånge. Men det är svårt att se hur utför det kan gå för vissa, när man väl sett dem som småbarn då alla var som alla. Man kunde nästan inte peka ut vilka som skulle bli si och dem som skulle bli så när man var knatte. Det är förrän nu det börjar ta fart och slå rot, det börjar verkligen arta sig och visa vilka vägar alla kommer att gå. Jag har bara så svårt att inse det nu, det är hemskt att se, jag önskar jag kunde göra något åt det och hjälpa dem. Men det kan vara svårt att ändra på andra människors livssituation, när så mycket annat också spelar in. 
Men mitt ord till alla är "det mesta går bara man verkligen vill."